Dikter och noveller: november 2010

Han klär på sig ytterkläderna och drar iväg. Han tänder en cigarett och går iväg.
Han tänker tillbaka då han såg all blod rinna ut på gatan. Så tjockt och varmt och den råa doften började sprida sig. Han såg skotthålet på sin lillasysters panna. Det var sju år sen hon blev mördad framför ögonen på honom. Sju år sen hon försvann.
Han sitter nu på en parkbänk och har druckit en kvarting vodka. Han blir inte full längre, alkohol är numera svagt och man blir bara varm i kroppen utav det. Han lessnar och går vidare. Han går in till sin kompis och sätter sig i soffan.
Han blir serverad det gamla vanliga, heroin. Varenda åder hade kollapsat men han lyckades hitta en. Hans armar är fulla av sår, sönderknarkade armar där det finns spår från alla andra sprutor. Den enda ådran vid all röra på armen som han hittade var vid ett sår som varade där det kom upp gulaktig sörja som var lite tjock och rinnig som sedan blandades med blod. Han klämde lite på såret för att få ut lite mer gulaktig vätska och blod och torkade bort det på tröjan.
Nålen trängde in i hans hud, in i såret och han såg hur blodet blanda sig med den gyllenbruna vätskan. Det börjar rusa till och huvudet dunkar mer och mer. Han älskar känslan precis innan allt blir till vansinne. Innan allt spårar ut.
Han tar sig in till sovrummet och låser dörren. Han stirrar runt och tittar på varenda liten sak inne i rummet. Han hör röster inne i rummet.
- Håll käften!
Skriker han och sätter sig i ett hörn. Det börjar knacka på dörren och han hör att folk försöker ta sig in. Det dånar mer och mer och han blundar och tänker på att det inte är verkligt, det är heroinet som spökar.
I sju år har det hållit på, sju långa år. Han tänker tillbaka då han får syn på sin lillasyster som står framför honom och ler sitt varma leende.
Han hör hur det bankar mer och mer på dörren och sedan hör han en röst som låter bekant.
Var det mördaren?
Han börjar få panik och stirrar runt med stora ögon. Blodet rusar i kroppen och han börjar svettas.
Det blir alldeles varmt i byxorna, han har kissat på sig. Han blir alldeles blöt mellan benen och det kommer en stark doft av urin. Han blir illamående. Han hör fortfarande rösten och grips mer och mer av panik.
Han ställer sig upp och rusar till fönstret. Han öppnar fönstret och skriker:
- Din jävel! Du sköt min syster men du kommer inte lyckas att skjuta mig!!
Han tittar ner, femtevåningen är han på och han skriker rakt ut och hoppar.
Det tar en stund innan han landar.
Det svartnar för hans ögon och landar med huvudet före. Ryggen och nacken knäcks sönder, dras ihop som ett dragspel med ett stort knak.
Hjärnan hamnar på den kalla asfalten då hela huvudet har öppnats upp. Det rinner ut blod som blandas med hjärnan då det inte längre är den röda färgen utan mer gulaktigt och smutsigt som har blandats med blod. Högra benet har vridet sig, brutits på tre ställen och knäskålen har flyttats till knävecket. kroppen ligger där tung och livlös och all blod som har runnit ut på gatan är fortfarande varm så det ångar. Kroppen börjar kallna och livet som för ögonblickligen levde har nu rest och lämnat kroppen, för att börja sin resa någon annanstans.

DIKT TILL TEXTEN: Livets mörker.

Han ser
Blod rinna
Tjockt
Varmt
Rå doft
Stiger mer och mer

Nålen tränger in i hans hud
Blodet blandas
Gyllenbrun vätska
Han hör röster
Spårar ur
Hoppar från fönstret

Ryggen knäcks
Nacken
Likt ett dragspel
Kall asfalt
Hjärnan rinner ut
Gulaktigt
Smutsigt
Blodet ångar
Kroppen kallnar

Sara Thunell 2010.
Bild: Google.

Dikter och noveller

tisdag 23 november 2010

Julen bara ett ord.

torsdag 18 november 2010

Naturalistisk berättelse av Sara Thunell 2010

söndag 14 november 2010

Min pappa

onsdag 10 november 2010

Hästliv

torsdag 4 november 2010

Mörkret sakta försvinner

Bloggintresserade

Bloggarkiv