Du

Du
Du lurade mig
En stark
Vacker kvinna
Med stort hjärta
Krossade du

Du
Grymmare än djävulen
Strular runt
Träffar andra
Säger att du älskar mig

Du
Utnyttjade
Ljög
Vartenda ord
Skitsnack

Allt jag byggt up
Rasat
Framför mina ögon
Borta
Tack vare du

Du
Dra
Dra nu

Sara Thunell 2016

Nya vingar

Du dödade mig
Bit för bit
Varje dag

Svårt att se
Svårt att inse
Du var en demon
En djävul

Begravde mig levande
Försökte ta mig ut
Ropa på hjälp
Du spottade på graven
Gick din väg
Utan att se dig om

Ett ljus
En värme
En fågel med klippta vingar
Trasigt hjärta

Får nya vingar
Flyger
Mot regnbågens färger
Trasigt hjärta
Sakta lagas

Frihet
Fri utan dig
Fri och lycklig

Sara Thunell 2015

Uppsala tidningen

Hej!

Den 24:e maj fick jag två stycken av mina dikter publicerade i Uppsala tidningen.
Dikterna jag skickade in var till min mamma, som förlorade kampen i cancer 2004. Många av er vet relationen jag hade med min mamma, den otroligt starka och fina relationen. Min bästa vän.

Jag skulle fylla tretton år, och mamma blev fyrtioåtta. 

Ett evigt kämpande med sorgen och saknaden, som än idag kan vara svår.

När dessa två dikter publicerades i tidningen så la jag upp det på Facebook för att hedra min mamma och visa hur glad jag var att detta hände. Min vän Kattis, som också var min mammas vän, delade mitt inlägg som sedan hade delats vidare från Skellefteå till Skåne.
Ingenting jag hade väntat mig, men lyckan var total, att många tog sig tid att läsa för att sedan dela vidare.
Det är en händelse som jag sent kommer glömma. Jag tvivlar ofta på mig själv när jag skriver,
och ser miljoner fel. Men när jag väl vågar publicera något på denna blogg och får höra alla fina ord, blir det en stor glädje istället.
Jag måste börja tro på mig själv, vilket jag lägger väldigt mycket fokus på just nu. Det och min självbiografi som jag håller på med.
Vill tacka alla fina människor som alltid finns där för mig, ni är bäst!
Här kommer dikterna:

En blick

Hela familjen samlad
Kollar på film
Mamma tittar på pappa
Sedan på mina bröder
Ler sorgset

Jag tittar noga
Mammas blick tom
Hon tittar sedan på mig
Jag tittar på henne

Båda förstod
Ingen log

(Sara Thunell 2010)

Stark stjärna blinkar

Mamma borta
Men endå med mig
Vad jag än gör
Ser henne
Hör henne

Stjärnklar himmel
Stark stjärna blinkar

Jag ler
Mamma tindrar

(Sara Thunell 2010)

Carina Birgitta Thunell,
fina mamma,
jag älskar dig. Nu och för alltid.

Sara Thunell 2015.

Top åtta!

Hej!
Tänkte lägga upp mina favorit dikter som jag skrivit. Alla handlar om min mamma som förlorade kampen mot dumma cancern 2004. Hon blev 48, jag skulle fylla 13. Hon var min allra bästa vän och den jag såg upp till! Så för att hedra henne så kommer här åtta dikter till min älskade mamma. <3

1. En enda färg

Tittar på bilder
Du är inte här
Bilderna bleks allt mer

Alla färger
Ditt leende
Blir till en enda färg

Löven gröna
Ändrar färg
Faller tungt

Marken våt
Från himlens gråt

(Sara Thunell 2015)

2. En blick

Hela familjen samlad
Kollar på film
Mamma tittar på pappa
Sedan på mina bröder
Ler sorgset

Jag tittar noga
Mammas blick tom
Hon tittar sedan på mig
Jag tittar på henne

Båda förstod
Ingen log

(Sara Thunell 2010)

3. Slutet kom

Hon var så vacker
Hon hade ett strålande leende
Likt solens strålar
Solens värme

Det gjorde ont att se
Så fin som hon var

Slutet kom
Mörkret kom
Allt var tyst
Hon var borta

(Sara Thunell 2011)

4. Vit kista

Vit kista
Blommor
Tittar runt
Många gråter

Jag tittar på kistan
Där ligger min mor
Bara hennes kropp
Livet borta

Cavatina spelas
Jag tårögd
Gråter inte
Kan inte förstå

(Sara Thunell 2010)

5. En ängel föddes

Sjunde april nittonhundra femtiosex
femtionio år sedan
Föddes en ängel
Så vacker
Så underbar
Hennes leende
Stort
Varmt

Det gjorde ont att se
Smärtan i hennes ögon
Väntan
Att hon skulle ge sig av
Få sina vingar
Flyga härifrån

Öppnar ögonen
Ingen där
Viskar hennes namn
Inget svar
Tårar sakta rinner

(Sara Thunell)

6. På ängen

En fuktig morgon
Flickan står på ängen

Tittar i skogen
Väntar

Hon närmar sig
Flickan ser henne
Hon är så vacker

(Sara Thunell 2010)

7. Hovarnas klapprande

På en häst
Jag rider
Mamma rider
Vi rider 
Tillsammans

Hästarna börjar trava
Skrattar
Ler
Underbar känsla
Som aldrig slutar

Hovarnas klapprande ekar än

(Sara Thunell 2010)

8. Stark stjärna blinkar

Mamma borta
Men endå med mig
Vad jag än gör
Ser henne
Hör henne

Stjärnklar himmel
Stark stjärna blinkar

Jag ler
Mamma tindrar

(Sara Thunell 2010)

Älskar dig, nu och föralltid. <3

It's stronger than death

Nuu ni, efter en lååång tid så har jag faktiskt skrivit en liten dikt. Ingen märkvärdig/jättebra, men själva innehållet som räknas!
Handlar om vänskap, hur man skapar och bygger en vänskap till något speciellt och unikt med en person. Att kompisar kommer och går men riktig vänskap består, blir en slags familj man själv skapat. Därav It's stronger than death (som Billy säger i Ally McBeal).

Man skapar något speciellt med en person, ibland fler. Jag har turen som har många fina vänner omkring mig. Avslutar sen med några bilder på bara några av mina guldklimpar. Har så många fler så om du tror att jag glömt just dig, det har jag inte!
Du vet vilken sorts vänskap vi har och som jag alltid sagt och skrivit men som jag nu ska göra med denna dikt: Tack för att du alltid finns där, dag ut och dag in. Tack för att du älskar allt hos mig. Och.. JAG ÄLSKAR DIG!

Vänner är ett band
Håller ihop
Skapar
Bygger
Är något vackert
Unikt

Vissa går
Dom äkta stannar
Håller din hand

Blir en familj
Som du själv skapat

Tacksam
Finns alltid där
För evigt

Sara Thunell 2015

I carry your heart

I carry your heart with me (i carry it in my heart)
I am never without it (anywhere i go you go, my dear; and whatever is done by only me is your doing, my darling)

I fear bo fate (for you are my fate, my sweet)
I want no world (for beautiful you are my world, my true)
And it's you are whatever a moon has always meant and whatever a sun will always sing is you

Here is the deepest secret nobody knows (here is the root of the root and the bud of the bud and the sky of  a tree called life; which grows higher than soul can hope or mind can hide)
And this is the wonder that's keeping stars apart

I carry your heart
I carry it in my heart

Dikt av E.E Cumming, min favoritdikt. Sista stycket är det absolut bästa och finaste under hela dikten. Jag upptäckte denna när jag själv började skriva dikter och sveptes med första gången jag läste den. Sedan dess har jag alltid älskat denna och läste upp på min kompis Benjamins bröllop 2012. Denna dikt har varit med i filmer också såsom Candy och In her shoes m.m. Sök på E.E Cummings dikter så kommer du hitta fler enastående dikter.

Kommer snart slänga upp en egen dikt så ha liite tålamod!

Ha det awesome kissen.

Bilder

Har inte kommit på något att skriva om, håller på skriver lite dikter som var väldigt länge sen. Försöker få inspiration av bilder som jag tagit med systemkameran. Så tänkte just nu att jag slänger upp några här så får ni kika! Kommentera gärna vad ni tycker och vilken som är bäst!

Ha det awesome kissen.

Tystnadens plåga

Hittade lite kladd i mitt häfte som jag hade skrivit. Den är rätt så mörk och bitter, och det var just för att den tiden jag skrev den, mådde jag som allra sämst. Så dåligt jag mådde då, vill jag aldrig må igen. Och jag lyckades ta mig ur allt elände, utan mediciner som antidepp m.m. Gjorde det själv och med hjälp av nära och kära. Lägger upp den nu enbart för att andra kan känna igen sig, och förstå. Den där ensamheten och tomheten. Vilsen, och har gett upp. Men, allt blir bra tillslut och som alltid - efter regn kommer solsken. Aja strunt samma, här kommer den!

Mina fötter är tunga. Trots det så fortsätter jag gå.
Ett tomt skal med djupa, tomma ögon.
Flera gånger är jag nära att falla, då personerna omkring mig går in i mig.
Ser mig inte, bryr sig inte.
En känsla som växer allt mer.
Det börjar snurra i huvudet.
Kroppen tar över allt mer, och det finns inget jag kan göra för att sätta stopp för allting.
Jag faller hårt och landar i snön.
Ingen ser. Ingen reagerar på att jag ligger där, försvinner allt mer.
Kroppen börjar skaka. Värmen överger mig och jag ligger kvar.
Sakta lyckas jag öppna munnen, så torra att det spricker till och kommer lite blod.
Jag tar ett djupt andetag, och när jag andas ut viskar jag ett ord. Ett ord som betyder allt.

Tårarna rinner sakta. Jag sluter mina ögon.

Allt blir svart.
Tyst.

Sara Thunell, november 2013

What's new

Hej alla fina.

Senaste jag la upp var om kärlek. Det handlade om min föredetta som det tog slut med december förra året. Efter det har jag jobbat som bara den med att få ordning på mitt liv. Försöka gå ner i vikt, söka mer jobb, hitta tillbaka. Under tiden har en väldans massa saker hänt. Så man kan säga att början på detta år har inte gått bra alls. Men alla känner mig och vet att jag inte ger upp.

Iallafall, ville bara förklara med detta inlägg att jag inte har någon energi till varken dikt eller novell. Men skriver gör jag, nästan varje dag. Ni som fortfarande vill läsa sånt jag skriver och veta hur det går för mig kan kika på min andra blogg: www.krulligtbacon.blogg.se

Sen har jag skrivit väldigt mycket i min självbiografi.

Aja, ha det bra så länge!

Kärlekens svek

Det första hon såg, var det där otroligt fina leendet. Det leendet som fick henne att smälta. Det som fick hennes värld att ändras. Inom en snar framtid skulle allt ändras. Hon skulle få känna kärlek, lycka, svek och hat.
Han förtrollade henne med sin charm och utseende.
Han var lugn, snäll, omtänksam och fick henne att känna sig trygg. Han var hos henne en helg, och när han sedan skulle åka, kunde hon inte släppa honom. Varje gång han skulle åka bad hon honom att stanna kvar, så på mindre än en månad flyttade han in hos henne. Hon kunde inte vara utan honom. Varje gång han sa att han älskade henne, så blev hon tårögd och alldeles varm inombords.
En kväll tittade dom på filmen Underbara älskade. I slutet av filmen spelades låten Ensamhetens hav av Göran Fristorp. Båda började gråta för den var så vacker. Där satt dom i soffan och höll om varandra.
- Jag älskar dig så himla mycket. Sa han snyftande till henne.
Kärleken till honom växte mer och mer. Så som hon älskade honom, har hon inte tidigare upplevt. Hon var så kär så det kunde göra ont när hon bara tänkte på honom. Äntligen, hade hon en pojkvän som älskade henne för den hon var. Äntligen, kände hon sig lyckligare än någonsin tidigare. Allt mörkt blev ljust.
Men saker och ting ändrades. Båda var arbetslösa och det var bara hon som hade bidrag. Pengar till mat och hyra stod hon för. Men så kär hon var i honom struntade hon i det. Även om hon behövde köpa underkläder eller dylikt så köpte hon saker till honom istället. Allt för honom.
Hon hade sin mammas smycken som hon aldrig använder. Hennes tanke var att göra sig av med dom och fixa ett eget smycke till sig själv. Det som hände istället var att pengarna till smyckena gick till honom. Hon bjöd ut han på restaurang, köpte mat och saker till honom. Kärleken till honom var så stor att det kändes så rätt. Nånting som hon sedan skulle ångra resten av sitt liv.
En kväll skulle dom ha myskväll och titta på film. Han skulle iväg och träffa en tjejkompis först så hon satt hemma och väntade. Hon tände massa ljus och förberedde vilken film som dom skulle se. Hon väntade så länge att hon tillslut somnade på soffan. När han kom hem fick hon en skum känsla inom sig. Hon gick på toa och då plingade mobilen till. Hon fick ett meddelande, men kunde inte se vem det var ifrån. Det stod att han hade varit otrogen, med tjejen han träffade. Det var där allt började.
Från att hon kände sig älskad och lyckligt lottad, till osäkerhet och rädsla. Det skulle nu bli en lång resa för henne. Från att vara den perfekta killen, som sedan förvandlades till en person som bara gav henne falska förhoppningar kring allt. Började dom gräla och hon började gråta, fick hon hela tiden höra att hon skulle sluta gråta och sluta vara en drama Queen. Hon kände sig mer ensam och olycklig.
Han förstod aldrig riktigt hur hon tänkte. Trots allting, så älskade hon honom endå. Rädslan att förlora honom växte allt mer. Hon var beredd att göra allt i sin makt för att få allt att funka. Och det märkte han.
Han gjorde slut med henne, för att han inte stod ut med att han varit otrogen. Han skulle ta reda på vad han ville. Hon kunde inte sova och inte äta. Grät hela tiden. Ett liv utan honom skulle vara katastrof. Tillslut orkade hon inte vänta.
- Jag kan inte sitta och vänta på om du vill ha mig som flickvän eller inte. Jag vill ha en kille som inte ens ska behöva tänka efter, att det är mig han vill ha.

Dom gjorde slut fyra gånger. Han två gånger och hon två gånger. Hon gick upp i vikt, log och kunde skratta då och då, men rasade allt mer varje dag som gick. Den eviga kampen att inte kunna säga nej, och offrade allt för honom. Varje dag. Det enda hon ville få tillbaka, var att ha en kille som visade att han älskade henne. Skriva något gulligt meddelande, ha koll på hennes facebook med att komentera något gulligt eller gilla hennes foton. Småsaker som betydde allt. Var dom ut på krogen med vänner, ville hon att han skulle se henne. Men dom flesta gångerna kändes det mer som att hon gjorde det och han struntade i henne. Ibland fick hon en hemsk känsla genom kroppen att han skämdes över henne. Hon kände sig ful, osexig, äcklig och i vägen. Ett hinder för honom. Mer som en person som gav han trygghet och massor med kärlek, saker, någonstans att bo. Än att verkligen vilja ha henne som flickvän. Hon började tvivla på sig själv och mådde sämre än någonsin tidigare. Hon kände sig otillräcklig, inte bra på någonting, inte snygg, eller unik. Ingenting. Lusten försvann totalt.
Hon visste att det inte kan fortsätta, samtidigt som hon inte ville förlora honom. Antingen förlorar hon den personen hon älskar mest, eller förlorar sig själv.

”Pappa, det är lite saker jag behöver prata om.. Behöver verkligen hjälp. Kan vi ses?”
När hon skickade iväg meddelandet började en panik växa inom henne. Nu finns det ingen återvändo.
”Jag är hemma, men vi kan ses i parken om du vill.”
 
När dom satte sig på parkbänken frågade han vad det handlade om. Hon tittade upp på träden och tog ett djupt andetag. Benen började skaka och tårarna började rinna hejdlöst. Hon försökte att inte gråta så mycket och berätta allt. Från hur allt började, till hur det är nu.

- Vad är det du vill att jag ska göra i det här fallet?
Han tittar på henne, där hon sitter och gråter.

- Jag vet vad jag måste göra, men att berätta för dig så blir allt verkligt. Att titta på dig så vet jag vad som är rätt att göra. Att det blir en bekräftelse.

Hon satt där en stund och fortsatte prata. När hon skulle gå hem fick hon en stor kram. Tårarna kom fram ännu en gång.
Han flyttade därifrån men han lyckades övertala henne ytterligare en gång att försöka.

” jag har ljugit om saker. Men jag kan inte ljuga om vad jag känner för dig.
Snälla. Lämna mig inte. Jag gör vad som helst. Vad som helst..
Säg inte såhär... Jag vill inte ha nån annan än dig... Släpp inte taget ännu... Jag ber dig....
Det är dig jag vill ha, som partner. Som flickvän. Jag gör vad som helst för dig... Snälla...
Ett liv utan dig, skulle vara ett helvete...”


Med bara några ord, tog hon tillbaka honom. Hon ville verkligen tro på honom. Tro på att han skulle bevisa en gång för alla, bevisa för henne framförallt, att orden var äkta. Och i början gjorde han det.
Sedan kom det fram, ytterligare en gång till att han hade gått bakom ryggen på henne. Han hade sex chattat och ljugit. Det blev bråk och hon var tillbaka på ruta ett. Hon mådde nu sämre än någonsin tidigare. Han började skriva med en tjej, och ville sedan fundera på allt. Hon förstod direkt att det var någon annan och orkade inte längre. Den fjärde och sista gången tog det slut. För gott. Och nu påbörjade hon en ny resa, att hitta tillbaka. Hitta glädje och trygghet i sig själv. Långsamt försöka gå vidare och finna lyckan i hennes liv.

Sara Thunell 2014.

Nu och för alltid

Med tunga steg går han mot stenen. En sten, som påminner honom vad han en gång hade. Ett namn, som påminner honom hur lycklig han var.
Oavsett vad som hände, fanns hon där. När det var jobbiga situationer, stod hon där vid hans sida. Glädjen hon spred med sig. Fick honom att skratta. Må bra. Mamman till hans barn.
Framtiden som dom planerade, att åldras tillsammans.
Nu, finns hon bara i hans tankar.
Han tänker tillbaka på alla minnen, all kärlek han fick uppleva.
All glädje och skratt.
Fortfarande, har han inte skrattat så äkta, så varmt, som han gjorde med henne.
Namnet på stenen är hans livs kärlek.
Hans själsfrände.
Hans bästa vän.

Kärleken till henne, är obeskrivlig.
Han kommer alltid älska henne.

Nu och föralltid.

Text och bild: Sara Thunell 2013

My weakness I feel I must finally show.

“You said no one would ever know
The love that we had shared.
As I took my leave to go
It was clear you didn’t care.”
 
“But tell me now where was my fault,
in loving you with my whole heart?
Oh, tell me now where was my fault, in loving you with my whole heart?”

“Don’t leave me alone this time
For I am afraid of what I will discover inside.”

“It seems that all my bridges have been burnt
But you say that’s exactly how this grace thing works.
It’s not the long walk home that will change this heart
But the welcome I receive with every start.”

“You lie careless your head on my chest
And don’t even look at me looking my best
And all these things I can’t describe
You would rather I didn’t try
And you lean in for your last kiss
Who in this world could ask me to resist
Your hands cold as they find my neck
Oh this love that I’ve found, I detest.”

“And I will not tell the thoughts of hell
That carried me home from the Holland road
With my heart like a stone and I put up no fight
To your callous mind, and from your corner you rose to cut me down, you cut me down.”

“Keep the earth below my feet
For all my sweat, my blood runs weak
Let me learn from where I have been
Keep my eyes to serve, my hands to learn.”

“How fickle my heart and how woozy my eyes
I struggle to find any truth in your lies
And now my heart stumbles on things I don’t know
My weakness I feel I must finally show.”

(Lyrics by Mumford and sons.)

My best friend.

Åtta år sen jag höll din hand. 

Kramade dig en sista gång. 

Och imorgon är det åtta år sen du tog ditt sista andetag.

Åtta år sen ditt hjärta slog sitt sista slag.



Tolfte september.. Ett datum som alltid kommer vara med mig, påminna mig om det jag förlorat.
Du var en enastående, vacker kvinna. Som sände ut sådan glädje, värme och kärlek.
Så oerhört godhjärtad.

Du var min bästa vän. Min allra bästa vän. Jag
såg upp till dig och tyckte att du var fantastisk.
Den stora stoltheten jag bar, att du.. var min mamma. Den stoltheten jag fortfarande bär.
Du lämnade mig med sorg, smärta, tomhet och saknad.



Men det viktigaste som du lämnade kvar:
Alla minnen, all den kärlek du gav till pappa, Tobias, Clas och mig.




" Glöm aldrig bort nu hur mycket älskad du är av mig och alla de andra. Jag kommer aldrig att sluta minnas vi har för mycket gemensamt att minnas eller hur? Det känns bra tycker jag!!! Jag älskar dig!
Mamma. "



Med klump i halsen for tankarna och jag önskar bara att du vore här.. Så mycket som jag saknar dig.
Jag är endå glad att jag fick uppleva massa saker med dig. Glad att du var, och alltid kommer att vara, min mamma. Älskade lilla mamma...



Jag älskar dig, nu, och föralltid.


Sara Thunell 2012'

Marken våt från himlens gråt

Sitter på en sten 
Tung luft 
Alldeles stilla 
Tyst 
Mörka moln närmar sig 

Tårar rinner ner för min kind 
Stark vindpust 
Smeker min kind 
Torkar bort tårarna 

Små vattendroppar landar mjukt på händerna 
Tittar upp 
Tar ett djupt andetag 
Vackra droppar faller mer och mer 

Doften av regn fyller mina lungor 
Marken blir våt 
Från himlens gråt 

Sitter på en sten 
Ensam 

Sara Thunell Augusti 2012'

Uppdatering!

Tjäääna! Som ni ser har jag, efter mycket om och men ÄNTLIGEN tagit studenten! Efter all stress, allt kämpande, så stod ja där med toppenbetyg! Den dagen trodde jag skulle vara jobbig då ja hade velat ha min lilla mamma vid min sida, men den va helt underbar endå. På min studentskylt hade pappa klistrat dit en bild på mamma som står med armarna ut ur luften (som jag gör på bilden) och hon har sitt stora leende. Det gjorde min dag och jag va så glad hela dagen!

Samtidigt som jag hade en kanon dag så hade man trots allt en klump i halsen och tårar rann, när man skulle krama om sina lärare. Vilken tur man har haft då man va omringad av kanon lärare som hjälpte en grymt mycket, fick mycket inspiration och dom gjorde så man hittade sig själv. Extra stort tack till Ulrike och Johan. Jag har aldrig haft sådana lärare som ni, och jag är tacksam för alla utmaningar, intressanta uppgifter som lyfte fram mig och för första gången fick ja bra betyg och var bra på något! Tack tack tack!! Höll tal för Ulrike och Johan, vilket var kul då det blev en sista sekunden och hade ingen aning vad jag skulle säga.

Ett stort tack till min svenska lärare Johan, som upptäckte att jag kunde skriva. Han plockade fram så mycket inom mig, gav mig tips och råd. Han tog fram en passion som jag inte visste fanns. En passion till skrivandet. Han har fått mig att tro på mig själv, och en dag ska jag lyckas. Jag ska skriva en bok till att börja med, men hoppas på fler. TACK JOHAN!! Nu är man arbetslös och söker jobb som en galning. Jag vet att det va länge sen ja la upp en dikt och tänker slänga upp en snart så ha tålamod! Njut nu av den regniga, svenska sommaren med mycket skratt. För det ska jag! Over and out - Sara Thunell 2012

Morsdag

Till alla er som har en mamma - ni anar inte hur mycket avundsjuk jag blir att ni har en mamma, levande. Ta hand om henne och ge henne all kärlek, den kärlek hon förtjänar.. Finns där för henne och va rädd om henne. Grattis lilla mamma på morsdag. Åkte till dig och la blommor och en ny sten hos dig som det står 'älskade mamma'. Jag har accepterat att du är död, du kommer inte tillbaka. Varför är sanning så hård? Det är dags att vakna upp på allvar, jag kommer aldrig vakna upp ur denna hemska mardröm.

Detta är det verkliga livet. Jag kommer aldrig mer få krama dig, höra din röst. Så mycket som jag vill säga till dig. Jag ropar på dig, viskar ditt namn.. Men, jag får inget svar. Det är bara tyst. Du finns inte längre, bara ett minne. Jag måste släppa taget. Men, saknaden kommer va med mig resten av mitt liv. Den obeskrivliga saknaden. Jag måste bara lära mig att hantera den. Och jag ska lyckas en dag, för din skull. Jag ska kämpa och jag kommer att lyckas. Jag älskar dig min lilla, fina mamma. Nu, och föralltid. <3

Dreams

Jag öppnar ögonen. En rysning kryper sakta genom kroppen. Det är svalt, nästan kyligt i rummet, endå så svettas man. Jag suckar till och går ner till köket, tar ett glas med kallt vatten och dricker snabbt. Plötsligt stiger det i kroppen, en konstig känsla och jag börjar känna mig illamående. Jag tappar glaset då det går sönder i små bitar, jag börjar gå men märker inte att mina fötter trampar på glasbitarna, skärs in under skinnet och det börjar blöda.

Plötsligt står jag ute. Det är sen sommar och tidigt på morgonen. Det är dimmigt och kyligt och en enstaka fågel som sjunger då och då.
Jag går ut på en äng och mina händer börjar skaka. Jag andas hastigt och kollar runt. Varför hade man en känsla att någonting skulle hända? Va det därför jag vaknade? Varför hade jag känslan att gå till ängen? Jag stod där och vänta.. Väntade på vad? När jag precis började tvivla på mig själv och kände sig så korkad så fick man en till rysning. En svag, kylig vindpust svepte förbi mig och jag får svårt att andas.

Jag tittar bort mot skogen, och ser något som kommer gåendes ut från dimman. Hjärtat slår mer och mer men när jag börjar se vad det är, stannar hjärtat till för nån sekund. Tårar börja sakta rinna ner för kinderna och jag fryser till där jag står, kan inte röra kroppen. Det är så kallt och gräset är så blött att mina fötter har domnat bort och känner inte mina tår längre.

Hon kommer gåendes mot mig, hon är så vacker. Plötsligt börjar dimman sakta försvinna, och ett svag ljus lyser runt henne. Mina ben börjar kännas svaga och jag kämpar för att försöka stå kvar, men kraften och orken finns inte längre kvar och jag faller mot marken. Där jag ligger i gräset och känner att ja sakta börjar ge upp så känner jag en värme stiga. Jag tittar upp och märker att jag ligger i hennes famn, hon håller om mig.

Det börjar brännas i ögonen, tårar rinner som en flod ner för mina kinder. En tår sakta rullar ner på min läpp och ja känner smaken av något blött och salt. Så mycket jag ville säga henne, men rösten fanns inte. Jag öppnade munnen men inget kom fram. Hon tog sakta fram sin hand, la den försiktigt på min kind och torkade mina tårar. En panik började sakta stiga i min kropp och hon viskar till mig:

- Det ordnar sig gumman. Min fina, fina dotter.

Jag ser mig omkring, hon är borta. Jag försöker resa mig upp men lyckades inte. Jag börjar krypa och tillslut sätter mig upp. Jag ser mig omkring, hon är inte där. Jag tar ett djupt andetag och känner paniken komma tillbaka och lyckas skrika:

- Lämna mig inte!!! Snälla..

Jag börjar gråta så mycket så hela kroppen börjar skaka. Smärtan pulserar genom hela kroppen och får svårt att andas.
Jag vaknar upp i min säng alldeles svettig. Kudden va blöt av tårar, jag måste gråtit i sömnen igen. Allt var bara en dröm. En hemsk dröm. Jag tar några djupa andetag och gnuggar mig i ansiktet för att vakna till. Jag reser mig upp ur sängen men sätter mig snabbt igen. jag tar upp foten och ser massa sår. Jag börjar undersöka såren och lyckas få ut en glasbit ur ett av såren. Jag flämtar till och hjärtat slår snabbt. Jag tittar mot fönstret och ser, ser det jag behövde se, en stor stjärna tindra.

Text: Sara Thunell, bild: google.

Magisk Jul

Flickan vaknar
Tittar ut
Stora snöflingor
Sakta landar på marken
Springer ner för trappan
Leende på läpparna

Doften av gran
Doften av glögg
Julskinka
Julmusik
Fyller hela rummet

Kollar runt
Ser sin familj
Säger Go' Jul

Klockan tre
Alla sitter i vardagsrummet
Tillsammans
Skrattar till Kalle Anka

Varm känsla
Växer mer och mer

God jul allihopa! Hoppas ni får en kanon jul!

Sara Thunell 2011

Random stuff

Hej mina fina läsare!!

jag vet, jag vet! Det va väldigt länge sen jag skrev något.. Hur kan man ha glömt bort skriva något när den här hösten har varit så otrolig?
Ja, jag har skrivit lite små kladd om höstens färger osv, men det har inte blivit något helt, och något bra av det så jag ska försöka fixa så den blir bra. Men jag ber om ursäkt!
Jag har haft fullt upp nu med skolan, praktik, jobb, återupptagit spinningen, umgåts mer med vänner. Så jag har inte haft någon riktig tid för mitt skrivande och det tycker jag är trist, samtidigt som jag mår så bra nu endå.
Men jag ska prioritera lite och göra lite plats för skrivandet så kommer det säkerligen vara någon ny dikt när ni kikar nästa gång!

Jag känner mig glad, pigg, och allmänt ok. Det känns skumt att må bra, men jag njuter!

Jag kan föresten lägga upp en dikt som jag skrev till en tjej som jobbar på min praktik. Hennes första kissemiss hade somnat in och hon ville ha en fin dikt om honom, så hon bad om min hjälp och hon blev otroligt glad för den. Så här har ni den:

Till minne av Alladin

17 år
Flickan får en katt
Hennes första katt
Bara hennes
Ingen annans

Ett band skapas
Stort
Starkt
Kärleken mellan dom
Ingen som förstår

Åren går
Det är höst
Löven dansar i vinden
Alla färger
Så vackert

Katten tar farväl
En blick
Hon ler
Säger
- Vi ses snart, min vän


Ha det så bra nu så ska jag skriva en ny dikt snart!

Over and out!

Sara Thunell 2011

12 September

Jag var sju år
Jag var rädd
Rädd att förlora dig
Rädd att aldrig mer få se dig
Aldrig mer få se dig le

Du stannade kvar
Blev frisk
Rädslan
Borta

Sju år sen
Jag var tolv år
Hösten knackade på dörren
Alla färger
Så vackert

Tjugo över fyra
Tog du sista andetaget
Min mamma
Mitt allt
Borta

- Jag älskar dig, nu och föralltid.

Den 12e September tjugo över fyra år 2004 lämnade du mig. Jag saknar dig min underbara mamma <3

Sara Thunell 2011