Detta är ingen dikt. Det är bara känslor som bubblar upp, bubblar upp som en brustablett. I skolan pratade vi om existentialismen vilket innebär att man alltid har ett val, har en fri vilja och att man är alltid ansvarig för en själv. Människan kan inte hantera sin frihet och får ångest när man väljer ett val.
Då är det lättare att ha någon som väljer åt en, right? Varför kan ingen välja åt mig?
Jag vill må bra. Jag vill vara lycklig.
Varför går inte det?
Denna kväll är en sådan kväll då tankarna blir djupare och djupare.. som de ja skrev nyss, fortsätter jag djupare och djupare.
Just nu kan jag inte sluta tänka på dig.
Varför lämnade du mig?
Varför fick du cancer?
Varför var du inte stark nog?
Varför hände allt mig, varför förlorade jag mitt hjärta?
Jag hatar att du inte är här
Jag hatar att vara ensam
Jag hatar att inte kunna krama dig
Jag hatar att inte kunna prata med dig, vara med dig.
"Gråt ut, Sara" "tänk positivt" "vill du må bra, så kommer du tillslut att må bra"
Men vafan händer ingenting för?! "Det får ta den tid som behövs" Hur länge ska jag vänta ?!
Ibland vill jag ge upp. Jag känner mig ensam. Jag ser mig runt omkring mig och ser så många som är lyckliga, har någon, deras liv rullar på osv. Jag då? ska jag leva så här? Visst, jag har vänner, jag har min familj. Trots det så känns allt endå skit. Kommer jag fortsätta leva så här kommer jag inte orka något mer. Men jag kommer aldrig göra något dumt. Dvs försöka ta sitt liv osv osv. För ärligt talat så skulle jag aldrig våga, jag älskar mina vänner och familj så mycket och skulle aldrig vilja skada dom på det viset. Det är så egoistiskt att ta sitt liv, så fegt.
Jag älskar att kolla på Ally McBeal. Hon lever i sin egna värld. Får hallucinationer och har alltid problem. "det är sådan jag är, samlar på mig nya problem när dom gamla är borta" och det är så typiskt mig.
Så.. för att vara POSITIV nudå så kan jag säga att jag kommer alltid ha problem runt omkringmig, det har alla mer eller mindre. Men jag kommer ha så djupa problem, och jag känner att jag börjar få kontrollen över dom. Jag har en gräns att när jag är ensam som jag alltid blir efter skolan så kan jag försvinna in i min värld, där jag hör hemma och på så sätt kan jag leva vidare. Jag skriver ner mina tankar i dikter, brev osv. Men ibland spricker det. Det blir för tungt, och jag brister. Men ibland måste man få dom sprickorna.
Såå. INGEN är perfekt. och jag är då fan inte det! Men jag är stolt över det. För det är de som gör mig till en sådan unik person.
Jag lever för musiken. Musiken är mitt allt. Det låter Emo. Men alla texter, allt instrument.. de är fan det bästa som finns och det är de som får mig att kämpa vidare, vänta på den "ljusa tunneln" och jag tror den finns där. Jag måste tro på det. Att någon dag, då blir jag lycklig.
"Livet är som en brustablett, det löser sig"
Jag saknar dig mamma, min tindrande stjärna. Vaka över mig och hjälp mig. Jag behöver dig. Du är ägaren till mitt hjärta.
Jag älskar dig, nu och föralltid.
.jpg)
