Ode till en näktergal

Mitt hjärta värker och jag domnar bort
i sömntungt rus, som om en giftig drog
av odört eller vallmo på en kort
minut försänkt min själv i glömskans våg.
Jag är ej sjuk av avundsjukt begär,
blott alltför lycklig för din lyckas skull,
du trädens lätta vingade dryad
för att du sjunger här
i skuggig skog, med strupen överfull,
din sommarsång bland gröna bokars blad.

O hade jag ett vin, som jordens valv
så länge kylt, att det fått jordens must
och must av gräs och blom och dans som skalv
vid sydländsk sång av solbränd levnadslust,
en bägare med söderns heta glöd,
där musisk druvsaft över brädden rann
med röda stänk - jag gåve varje pris,
om den sin purpur bjöd,
och drack därav, tills världen helt försvann,
och jag fick fly med dig i skogens dis.

Fly långt, långt bort och glömma allting här,
som du bland löven aldrig kan förstå,
all grämelse, all leda, allt begär,
där människor med sina suckar gåm
där krämpor skapa glest och grånat hår,
där ungdom bleknar, spöklikt tun, och dör,
där blott att tänka är en sorg som pinar
med grå förtvivlans sår,
där skönheten sitt ögas glans förstör
den korta natt, som kärleken förtvinar.

John Keats 1819