Tystnadens plåga

Hittade lite kladd i mitt häfte som jag hade skrivit. Den är rätt så mörk och bitter, och det var just för att den tiden jag skrev den, mådde jag som allra sämst. Så dåligt jag mådde då, vill jag aldrig må igen. Och jag lyckades ta mig ur allt elände, utan mediciner som antidepp m.m. Gjorde det själv och med hjälp av nära och kära. Lägger upp den nu enbart för att andra kan känna igen sig, och förstå. Den där ensamheten och tomheten. Vilsen, och har gett upp. Men, allt blir bra tillslut och som alltid - efter regn kommer solsken. Aja strunt samma, här kommer den!

Mina fötter är tunga. Trots det så fortsätter jag gå.
Ett tomt skal med djupa, tomma ögon.
Flera gånger är jag nära att falla, då personerna omkring mig går in i mig.
Ser mig inte, bryr sig inte.
En känsla som växer allt mer.
Det börjar snurra i huvudet.
Kroppen tar över allt mer, och det finns inget jag kan göra för att sätta stopp för allting.
Jag faller hårt och landar i snön.
Ingen ser. Ingen reagerar på att jag ligger där, försvinner allt mer.
Kroppen börjar skaka. Värmen överger mig och jag ligger kvar.
Sakta lyckas jag öppna munnen, så torra att det spricker till och kommer lite blod.
Jag tar ett djupt andetag, och när jag andas ut viskar jag ett ord. Ett ord som betyder allt.

Tårarna rinner sakta. Jag sluter mina ögon.

Allt blir svart.
Tyst.

Sara Thunell, november 2013